Då var det dags.
Årets första och viktigaste måttstock. Göingerundan.
Loppet är 150 km och går i norra skåne med start och mål i Hässleholm.
Det är andra gången jag deltar i loppet.
Förra året var det mitt första lopp någonsin och visste då inte riktigt vad jag hade att förvänta mig.
I år visste jag att det kunde bli tufft. Med bara 58 mil i benen mot fjolårets 95 mil vid samma tidpunkt visste jag att jag låg efter.
Ändå hade jag som drömgräns att cykla på under 5 timmar.
Förra året gick jag i mål efter 5 timmar och 53 minuter.
Var därför ganska nervös innan starten gick. Det kändes som att mycket stod på spel.
Inte minst eftersom jag siktar på en sub10-tid i årets Vätternrunda.
Hur som helst...
Klockan 08:00 mötte jag upp Jocke och Ville nere vid parkeringen vid starten.
Vi tjötade lite, värmde upp och begav oss mot starten.
Jocke som siktade på en betydligt bättre tid än Ville och mig startade i en annan startgrupp.
Strax efter nio gick starten för oss i grupp två och vi började rulla ut ur stan.
Det kändes bra och snart var vi uppe i bra fart. Lite för bra fart.
Eftersom det var jobbigare än jag trodde på Hallandsloppet helgen innan ville jag inte gå ut för hårt nu.
Kände att jag kunde hänga på i dom 35-36 km/h som klungan jag låg i höll, men jag var orolig för att inte hålla hela loppet.
Snart började det gå mer uppför och jag som var så stark i backarna förra året var inte alls i samma form nu.
Kände att jag fick pulsrusningar och när jag kollade på pulsklockan visade den 45% av maxpuls. SKIT!! Pulsbandet låg inte an ordentligt. Fruktansvärt irriterande att inte kunna ha koll på en sån sak i skarpt läge.
Jag hakade på dom andra tre som var kvar av den större klungan tidigare men kände snart att det bara var att släppa dom. Det gick för fort uppför.
Var tvungen att lyssna på kroppen och höll ett tempo på runt 32 km/h med lugnare tempo uppför.
Efter ett par mil dök det upp en klunga som jag hängde på. Kändes bra. dom höll ett bra tempo.
Vi kom dock bara ett par kilometer innan vi fick möte med en brandbil som var på utryckning (till ett par cyklister som vurpat). Alla i klungan gick ihop till ett led och smög förbi brandbilen. Alla utom han som var framför mig. Han stannade så jag hade inte så mycket att välja på utan fick stanna jag också. Såg hur klungan försvann in i skogen.
Visste att det skulle bli tungt att jaga ifatt dom så jag hoppades på att kunna hitta andra att cykla med. Det gjorde jag inte. Jag var ensam med den andra killen.
Vet inte hur jag ska uttrycka mig men... vi kan låtsas att jag cyklade själv resterande mil fram till första depån - vilken ligger utanför Ballingslöv - 7 mil från start.
Jag fyllde flaskorna och tog ett par bullar innan jag var beredd att dra vidare. Kände att jag behövde stöd av en större grupp och snart rullade det in ett gäng jag tänkte haka på. Det var bara det att dom stannade så länge, så mitt stopp blev hela 12 minuter!! Hade tänkt mig 3-4 min ungefär.
Fick till slut ge mig och sticka iväg själv iaf. Fick följe av "brandbilsmannen" och en till.
Nu blåste det ganska kraftig motvind och min ork började försvinna. Det var inte till någon hjälp att ligga bakom dom andra då... ja... det funkade bara inte. Den ena var mycket starkare och den andra var... svår att ligga bakom.
Efter 10 mil kom vi till andra depån. Även här blev stoppet för långt då vi ville vänta på klungan som kom in precis efter oss.
Även här fick vi ge oss då dom aldrig verkade vilja ge sig av.
Brandbilsmannen och jag släppte den tredje då han som sagt hade mycket mer kraft kvar.
Vi började klättra upp för Nävlingeåsen.
Här kände jag för att ge upp.
SÅ DÅLIG FORM!!!
Klungan från depån kom ifatt oss och vi hakade på. Kändes bra. Det var bara det att när vi en mil senare kom till toppen på åsen, stannade dom och väntade in sina tappade klubbkamrater. Surt för mig, som var fast med brandbilsmannen då jag inte ville stanna och tappa ännu mer tid.
Av olika orsaker kände jag vid det här laget att jag MÅSTE bli av med honom, men jag hade inte kraft att sticka och han verkade vilja hålla sig kvar vid mig.
Efter 12 mil började vi ÄNTLIGEN få medvind och efter ytterligare en mil kom en klunga ifatt oss som vi hakade på. Hastigheten höjdes avsevärt och dom sista två milen var riktigt roliga. Det var medvind, nerför och med draghjälp från en lagom snabb klunga.
Jag rullade i mål på 05:19:23 vilket är 20 minuter sämre än jag hoppats på.
Det kändes väl sådär, men med tanke på omständigheterna och dom förutsättningarna jag hade får jag vara nöjd med att ha slagit förra årets tid med 24 minuter.
Hade jag haft en bra grupp att cykla med och kunnat göra kortare stopp i depåerna hade jag nog klarat mitt mål, men nu är det som det är och jag får köpa läget.
Känner mig ändå lite säkrare inför Vätternrundan nu.
Skönt.
