Klockan 03:24 rullade vi alltså iväg från Motala.
Hann inte mer än klicka i andra foten i pedalen innan all nervositet var som bortblåst.
Istället kände jag mig väldigt taggad.
Bortsett från den starka motvinden hade vi väldigt fint väder.
Solen började gå upp och så även värmen.
Som väntat gick det ganska ryckigt i gruppen. Det rycktes och bromsades. Luckor bildades och fick jagas igen.
Personligen försökte jag fylla luckorna framför mig sakta så att det inte skulle bli så mycket dragspel för dom bakom, men nackdelen med det är att man själv får dra väldigt mycket i motvinden - och motvind DET var det... Eller snarare kraftig sid-motvind.
Är det "bara" motvind är det mest första paret/paren i klungan som exponeras för den och dom andra kan vila, men som det var nu var alla i högra ledet utsatta. Likaså dom som fick lucka framför sig.
Det och det tidvis uppskruvade tempot gjorde att många i gruppen började bli trötta i ett tidigt stadie. Eftersom dom flesta var nya för varann gissar jag att alla tänkte ungefär likadant som jag.
Shit vad jobbigt det är när dom rycker sådär... Undrar om det bara är jag som känner så...
Vi hade på kvällsmötet dagen innan bestämt att vi skulle köra med korta förningar ner till Jönköping för att inte trötta ut oss. Max 20-30 sekunder per förning men så blev det inte. En del drog 2 minuter och en del 2 sekunder innan dom roterade.
Det gjorde att vi inte fick något flyt alls. Jobbigt.
Mycket av det ryckiga berodde så klart på att vi inte cyklat ihop innan, men minst lika mycket på att bara hälften av gruppen kom till mötet kvällen innan, där vi snackade taktik. Dåligt!!
I en lång nedförsbacke vid Vida Vättern hände det som inte fick hända.
Jag låg i inre ledet ungefär mitt i klungan när jag hörde det där typiska ljudet när två hjul går ihop, följt av: KKRRR..FRRRR....KRASCH PANG!!!! AAAAAJ!!!..... KRASCH!!!
och folk som skriker VURPAAAA!!!! VURPAAAA!!!!!
Det är verkligen så nackhåren reser sig och man hinner bara tänka "FAN FAN fan... samtidigt som man försöker bryta sig ur klungan på ett säkert sätt, samtidigt som man bromsar och söker en flyktväg utan att vara i vägen för någon.
Bakom oss i backen kom flera andra klungor i hög fart vilket gjorde det hela ännu farligare.
Gruppen stannade såklart och vi kollade statusen på dom inblandade och försökte plåstra om och hjälpa så gott det gick.
Tre stycken tvingades bryta. Det var givetvis otroligt tråkigt men samtidigt väldigt skönt att se att alla kunde stå upp och inte var värre skadade än att dom kunde vänta på följebil. Behövde således inte tillkalla någon ambulans. Skönt.
 |
| I väntan på klartecken att köra vidare efter vurpan. |
Fick höra efteråt att det troligtvis var någon som skulle dricka och gick på hjul på den framför. Har inte fått det bekräftat från dom inblandade då två av de tre som tvingades bryta troligtvis begav sig hemåt ganska omgående efter att dom kom tillbaka till Motala.
Det tog ganska lång tid innan vi till slut kom iväg igen och var inte snittet för lågt innan så blev det garanterat det nu. Men men... det är sånt som händer och inget att deppa för. Vi bestämde oss för att det planerade stoppet i Gränna skulle bli ett snabb-stopp.
Efter Gränna fortsatte vi i motvinden ner till Jönköping där det korkade igen ordentligt. Mycket folk och smala gator gjorde det svårt att hålla ihop gruppen.
Vi hade planerat vårt andra stopp vid Nätbäcken - 5 km efter depån i Fagerhult. Där höll gruppens andra ordentliga vurpa på att äga rum - med mig inblandad.
Jag låg som tvåa i vänstra ledet när vi kom till en lång utförsbacke.
Ingen av oss i främre halvan av gruppen visste vart stoppet var exakt, eftersom det inte var utmärkt som dom andra depåerna.
Snart såg vi något flaggliknande vid kanten och ropade bakåt:
- ÄR DET HÄR VI SKA STANNA???
Fick lite olika svar men fick väl mer eller mindre för oss att det måste vara där.
Jag och han till höger om mig började göra tecken för att bromsa och att vi skulle svänga in till höger.
När vi närmade oss var farten fortfarande ganska hög men eftersom jag nästan låg först ville jag inte bromsa för hårt. Tog sikte på där vi skulle svänga in och förberedde en vid sväng så att han innanför skulle få plats. Tittade till på honom och såg att han vinkade inåt höger. Jag började svänga höger men ser i ögonvrån att han till höger fortsätter rakt fram.
Jag skriker nåt i stil med.
MEN SVÄNG FÖR HELVETE!!!!
Han hajar till, bromsar och håller kursen framåt. Jag svänger av precis framför honom och känner hur hans däck trycks in i mitt. Hade han träffat fälgen hade vi tokramlat men han lyckas hålla emot och fortsätter framåt medans jag får låsning på bakhjulet, släpper bromsen och fortsätter ut i terrängen. Tack och lov lyckas jag hålla balansen och kan köra upp på asfalten igen.
Det var riktigt nära ögat.
Jag fick senare förklarat för mig att anledningen till att han inte svängde var för att han väntade på ytterligare svar bakifrån.
Tur att han agerade som han gjorde sen. Hade han i panik försökt svänga hade vi nog kört ihop längre ner i svängen istället eftersom han inte kunde skära kurvan, då han inte var beredd.
Tur det gick bra...
Hur som helst så fortsatte vi ner till rätt stopp-ställe, fyllde flaskorna och körde vidare.
Nu började några bli trötta. Vi fick ofta vänta in dom i uppförsbackarna och nu började det bli cirkus i klungan. Vi fick upp bra fart... och fick vänta in folk. Fick upp farten... och fick vänta.
Iom. alla ryck och att jag började känna mig konstig i magen hamnade jag i en ganska djup svacka.
Höll mig dock kvar och kämpade på.
Ville inte vara orsak till att gruppen tvingades hålla ner farten så jag låg på. Tog en liquid med koffein i och försökte dricka mycket.
Det tog tid men jag kände att jag långsamt började ta mig ur svackan.
Det var dock rätt jobbigt för en del gick på satan i uppförsbackarna trots att vi enats om att ta det lugnt uppför.
Man gör av med onödigt mycket energi på att försöka jaga ikapp och fylla luckor uppför. Bättre att hålla ihop och öka på platten istället.
Nu låg vi illa till i tid för att hinna vårt mål på sub10 och vi började prata om att splitta gruppen.
Den ena gruppen skulle stanna i Karlsborg och den andra skulle fortsätta till Boviken som planerat.
Vi låg nog en halvtimma efter och jag visste att jag skulle behöva stanna och fylla flaskorna.
Ville dock inte släppa snabbgruppen så jag hängde på.
Kände dock att jag inte hade vad som krävdes längre.
Alla ryck och allt hade tagit ut sin rätt.
Blev avhängd i en lång uppförsbacke. Inte mycket att göra åt.
Väl uppe på toppen hörde jag:
- OSKAAAAR!!!
Det var Ville som började närma sig bakifrån.
Han hade också tappat och vi körde ihop till Boviken där vi tog ett längre uppehåll.
Vi samlade krafterna och gav oss ut igen. Nu låg vi 35 minuter efter.
Hittade en ganska bra grupp att cykla med men det var fortfarande så att man fick bromsa utför och innan uppförsbackar vilket var ganska frustrerande.
Jag var helt uppe ur svackan och tog en till liquid.
Kände att jag hade mycket att ge.
Med bara några mil kvar kände jag att jag ville spurta. Precis som
förra året :)
Hade helt plötsligt hur mycket energi som helst.
Frågade Ville om han ville öka men han ville inte riskera att bli omkörd av klungan snart igen. Jag förstår honom. Vi låg kvar, men med 15 km kunde jag inte hålla mig länge. Det var full patte som gällde.
Blev omkörd av 4 grabbar som jag hakade på.
Vi turades om att dra och nu gick det riktigt fort.
Kändes otroligt bra.
Snart började dom andra krokna (en av dom startade två timmar efter mig så det var inte så konstigt) så jag var själv. Närmade mig Motala. Kollade hastigheten. 38,5 km/h. Körde om många och det gav mig ännu mer kraft.
Hade snart fått en svans på 3-4 personer. Försökte få dom att hjälpa till att dra men fick ingen hjälp.
Körde vidare. In i Motala.
Vevade med armen för att få fram någon att dra.
En av dom bakom bröt sig ur och stack allt vad han kunde. Hade han gjort det tidigare hade jag kunnat hänga på men nu var det tufft.
Bestämde mig dock för att det FAN SKULLE gå. Kollade på klockan. Det fanns en chans att hinna in i mål under 10,5 timmar. Jag cyklade verkligen för kung och fosterland och kom ifatt han som ryckt.
Närmade mig mål.
Målrakan.
Pip - pip - pip...
Måltidsregistrering...
10:29!!!
SÅ SJUKT UNDERBART!!!!!!
I mål stod Mamma, Sofie och Leo och hejjade. Roligt!
Jag var fruktansvärt otroligt nöjd trots att jag inte klarade mitt först uppsatta mål.
Men men... men 45 mil mindre i benen än förra året lyckades jag ändå förbättra min tid med 25 minuter. Känns bra nu.
Fortsättning följer...
