Trollatrampet 2013

Alltså det här med cykellopp är ju riktigt roligt.
Igår var det dags igen.


Den här gången var det Göingecyklisterna som anordnade loppet Trollatrampet.

Det blev tidig frukost och sen iväg för att hinna tanka innan jag plockade upp Pontus vid 06:45-tiden. Körde sen raka vägen (nåja... efter en felkörning) till Glimåkra där starten gick.
Väl framme mötte vi upp Ville, Jocke och Johan.
Betalade startavgiften på rimliga 200:- (inkl. efteranmälansavgift) och gjorde oss klara för start.
Kvällen innan tittade jag till på mitt bakdäck och såg att det nog kanske skulle behöva bytas.

Behövde dock få all sömn jag kunde och beslöt mig för att ta med ett extra däck istället. Började bli ont om tid till start så att byta var inte att tänka på.
Johan rådde mig att ta med däcket i ena ryggfickan. Efter lite velande följde jag hans råd. Ville inte behöva få höra efteråt: Vad var det jag sa?!

Nåväl...
08.00 gick starten och vi var iväg.
Det gick rätt lugnt till en början.
Vi låg ungefär i mitten av första klungan och tänkte att tempot snart skulle öka. Det gjorde det inte. Kollade på hastighetsmätaren efter ca 6,5 km och såg att vi låg på ca 31 km/h. Ganska komiskt att det kändes långsamt med tanke på att det för ungefär ett år sen kändes riktigt snabbt.
Jocke som låg snett framför mig i vänstra ledet (jag låg i högra) vände sig om och sa halvt frustrerat: - Fan det är ju inget tempo!!
Jag kände likadant och sa något medhållande.
Såg att Jocke gick ut åt vänster för att bryta sig ur klungan. Jag tänkte hänga på men var fast innanför cyklisten till vänster. Bad om att bli utsläppt men på dom få sekunderna det tog att komma ut, hade Jocke redan hamnat 10-20 meter framför mig.

Bansträckningen

Höjdkurvan 538 meter enligt Garmin (ej barometrisk
höjdmätning)

Jag gav vad jag hade. Det gjorde han också.
Kollade mätaren. 42 km/h. Pulsen började gå upp.
Körde på.
Kollade mätaren. 43,5 km/h. Pulsen låg på 92%
Tog bara in lite lite på Jocke.
Skrek åt honom att hålla igen. Han hörde inte.
Kollade bakom axeln. Några till hade hakat på.
Ville inte riskera att vägga så jag släppte av lite. Jocke är så grymt stark så det var inte ens säkert att han skulle tappa något.
Ingen körde om så jag fick dra ensam.
Såg att Jocke vände sig om och saktade ner. Snart var vi samlade igen, men nu i betydligt högre tempo. Vi låg mellan 35 och 42 km/h och jag kände att det var på tok för fort för mig.
I drygt 3 mil hängde jag på men jag tappade i krönen på backarna och det var tufft att jaga igen. Tog mina förningar men backarna blev för mycket till slut.
Fick ge upp till slut och släppte gruppen. Visste att andra klungan skulle komma så småningom.
Körde själv i en dryg mil innan jag hörde dom komma susande bakom mig.
Även dom hade fått upp farten nu men det funkade.
Kändes bra. Tufft och ganska jobbigt emellanåt men jag var säker på att jag skulle orka.
Såg att Pontus och Johan också var med nu vilket var trevligt :)

Mitt snitt sjönk när jag cyklade själv.
Blir lätt att jag låter mig själv slappna av lite för mycket när jag tappar en grupp innan jag lägger på ett extra kol igen.
Nu började det öka igen iom. att hastigheten stadigt låg över 34 km/h

Milen flöt på och snart hade vi cyklat dom 90 kilometrarna som loppet var.
Jag som gillar att spurta på slutet kände att jag hade krafter kvar och ville öka markant. Svårt bara när man inte vet vart målet är eller hur långt det är kvar. Det skulle ju vara nu, men något mål syntes inte.
Efter ytterligare 4 km kom vi till en lång raksträcka som kändes bekant. Jag tryckte på och gav vad jag hade kvar.

Bild tagen vid spurten. © goingecyklisterna.se

Rullade i mål på 2:46:36, vilket gav en snitthastighet på 34,1 km/h
Kände mig nöjd med rundan.

I mål mötte jag och Pontus Jocke och Johan. Johan ryckte någon mil innan mål och lyckades komma ifatt Jocke och dom. Tror dom rullade in på 34,4 km/h i snitt.

Vi tog oss varsin korv med bröd och snackade om loppet i väntan på Ville som även han snart rullade in.

© goingecyklisterna.se

© goingecyklisterna.se

Ännu ett cykellopp var därmed genomfört (utan punktering och trasigt däck) och nu längtar jag redan till nästa.

Vi rullade bort till parkeringen och packade in oss i bilarna.
Först såg vi till att få till den obligatoriska gruppbilden för dagen.

Man lär så länge man lever...

Har länge haft problem med mina hjul och att dom blir skeva så fort.
Har tyckt det har varit svårt att rikta dom direkt i cykelramen och det har därför blivit lite provisoriskt varje gång.

Jag tänker att antingen kan man lämna in hjulen varje gång och få dom riktade eller så kan man göra det själv.

Kommer jag fortsätta cykla?
- Ja!
Kommer jag få skeva hjul igen?
- Ja. Med all säkerhet!
Vill jag lära mig något nytt?
- Givetvis!

Så jag gjorde slag i saken och köpte mig ett riktställ.

Köpte även Big blue book of bicycle repair samt en ordentlig eker-nyckel.

Igår kom UPS med sakerna till mig och utmaningen kunde börja!

När jag hade satt upp hjulet i riktstället såg jag att det var skevt och ovalt på alla håll.
Vart börja liksom?

Så jag tog helt enkelt och lösgjorde samtliga ekrar för att börja om från början sas.



Det gick inget vidare.
Råkade knäcka två ekrar.
Tror jag vet varför det blev som det blev men jag får återkomma med den saken...

Klart är att man inte ska ge sig på sånt kvällen innan ett cykellopp.
Ska jag cykla imorgon?
- Ja!

Tack och lov får jag låna ett hjul av Ville till imorgon. Har lovat att inte försöka mig på att rikta det ;)

Till mitt eget är det bara att beställa nya ekrar och göra ett nytt försök.

Man lär så länge man lever...

En sväng på rullskidorna...

...för att det är så himla roligt.

Grabben följde med på cykeln. 13 km blev det. 14,8 km/h i snitt.

Nu får han snart inte bli mycket snabbare för då får jag svårt att hänga med ;)

För övrigt behöver han snarast en ny cykel.

Frågan är bara... racer eller Mtb?

Vad tycker panelen?

Vätternrundan 2013 del 4

Såhär i efterhand känns det som ett ganska bra lopp men en sak är säker: Ska jag cykla nästa år också så får det bli med en samkörd grupp.
Det känns som att det är med livet som insats man cyklar Vättenrundan.
Det är ett rent under att inte fler olyckor händer.

Till att börja med så finns det många faror bara i den egna gruppen. Folk:
...ställer sig upp och cyklar utan att tänka på att dom skickar bak cykeln 30 cm. Ligger man så nära som man brukar går man på hjul och i backen.
...plockar upp flaskan och dricker långt fram i gruppen. Tappar dom sin flaska där så...
...lägger sig omlott när dom rullar på och hamnar vid sidan om framförvarandes bakhjul. Lite vingel, eller väjande för hål eller likn. resulterar i... vurpa.
Sen har vi alla runt omkring som bara bryr sig om sitt - om ens det.
Det finns grupper som:
...lägger sig på omkörning trots att filen vägen är full. När dom sen får möte eller vägen smalnar av så bara SKA dom in istället för att bromsa.
...gapar och skriker som om alla andra grupper/ensamcyklare är idioter. Tyvärr var min egen grupp en sådan i år och det var extremt pinsamt.
Och så finns det personer som:
...byter linje utan att se sig för.
...genar i kurvorna trots flera cyklister i bredd.
...prejas efter omkörning istället för att gå in framför med god marginal
...bara stannar mitt i vägbanan när deras grupp ska ha pissepaus.

Jag skulle kunna hålla på länge.
Det finns många saker man inte kan påverka som kan få förödande konsekvenser för ens deltagande.

Ändå sitter man här och funderar på hur man ska göra nästa år.
Som att det redan är bestämt ATT man ska cykla.
Skulle man våga chansa på en sub9-satsning?
Skulle man kunna få ihop cyklister till en sådan grupp med möjlighet att träna tillsammans under året?
Skulle man lyckas få gemensam starttid utan en gruppanmälan - för gruppanmälan  är det inte tal om till nästa år. VR är dyrt som det är utan dom extra 400:- för föranmälan.

Vad jag vet är att jag kommer tillbringa många timmar på trainern i vinter. Har inte haft den möjligheten innan.
Dessutom ska jag trimma cykeln till nästa säsong. Då i form av nytt gruppset och nya hjul.

Någon som är sugen?
Jag är ;)

Vätternrundan 2013 del 3

Jag kom alltså i mål med sluttiden 10:29.Med tanke på att jag hade hoppats på en sub10-tid så borde jag kanske inte vara så där jättenöjd, men det är jag faktiskt.

Min runda från
www.resultatjakt.se

Ska man jämföra med förra året så var jag betydligt sämre förberedd nu. I år hade jag 145 mil i benen innan VR mot 190 mil i fjol.
Lyckades ändå förbättra min tid med 25 minuter.

Så hur kunde jag då tro att jag skulle komma under 10 timmar?
Dom två sista loppen jag körde innan VR gick över förväntan. Första var Möckeln runt (100 km på 38,5 km/h i snitt). Det andra var Björnekullatrampen (115 km på 33,8 km/h) i snitt.
BT var betydligt mer kuperat än Möckeln och jag drog ungefär 1/3 av hela sträckan. Kände dessutom att jag hade mycket kvar att ge när jag kom i mål.
Då borde jag rimligtvis kunna hålla 30,5 km/h under VR med draghjälp från +20 personer i gruppen.

Tror verkligen att det hade gått om det inte vore för våran vurpa och för dragspelet i klungan. Vi var allt annat än samkörda och det var rätt jobbigt att fylla luckorna som bildades när folk ryckte fram i vänsterledet hela tiden.
Det var bara 4 st (Varav Jocke var den ena - respekt!) i vår nästan 30 man starka grupp som tog sig in i mål under 10 timmar, och dessa gjorde ett ordentligt ryck dom sista 8 milen. Imponerande!!

Själv hade jag en ganska djup svacka ett tag mellan 15-20 mil och jag har för mig att det var likadant förra året. Såg därför väldigt mycket fram emot depån.
Depåstoppet som i sig blev ganska långt var välbehövligt. Strax efter det kom jag upp ur svackan och det med besked.
Låg på under 28 km/h i snitt när jag lämnade Boviken.
Mina sista 10 km på Vätternrundan såg ut såhär:

30,5 km/h
33,6 km/h
33,0 km/h
42.9 km/h
31,0 km/h
32,7 km/h
37,9 km/h
30,3 km/h
32,1 km/h
34,3 km/h

Den spurten gjorde att jag jag iaf. lyckades med en sub 10,5 tid och det gjorde hela loppet.
Kände mig otroligt stolt över min insats.

Efter målgång la vi oss i solen och åt lite. Hämtade ut diplomen, fick grymt skön och välbehövlig massage och försökte sen cykla hem till husvagnen.
Jag var nu otroligt stel och hade ont i knäna. Det var INTE skönt att cykla.
Väl tillbaka i husvagnen knäckte vi ett par välförtjänta kalla öl, firade med lite bubbel och beställde pizza från pizzaonline.se.

Tog en dusch i den minst sagt provisoriska duschen på campingen och försökte stretcha lite.

Sen var det INTE svårt att somna.

Vätternrundan 2013 del 2

Klockan 03:24 rullade vi alltså iväg från Motala.
Hann inte mer än klicka i andra foten i pedalen innan all nervositet var som bortblåst.
Istället kände jag mig väldigt taggad.

Bortsett från den starka motvinden hade vi väldigt fint väder.
Solen började gå upp och så även värmen.

Som väntat gick det ganska ryckigt i gruppen. Det rycktes och bromsades. Luckor bildades och fick jagas igen.
Personligen försökte jag fylla luckorna framför mig sakta så att det inte skulle bli så mycket dragspel för dom bakom, men nackdelen med det är att man själv får dra väldigt mycket i motvinden - och motvind DET var det... Eller snarare kraftig sid-motvind.
Är det "bara" motvind är det mest första paret/paren i klungan som exponeras för den och dom andra kan vila, men som det var nu var alla i högra ledet utsatta. Likaså dom som fick lucka framför sig.
Det och det tidvis uppskruvade tempot gjorde att många i gruppen började bli trötta i ett tidigt stadie. Eftersom dom flesta var nya för varann gissar jag att alla tänkte ungefär likadant som jag.
Shit vad jobbigt det är när dom rycker sådär... Undrar om det bara är jag som känner så...

Vi hade på kvällsmötet dagen innan bestämt att vi skulle köra med korta förningar ner till Jönköping för att inte trötta ut oss. Max 20-30 sekunder per förning men så blev det inte. En del drog 2 minuter och en del 2 sekunder innan dom roterade.
Det gjorde att vi inte fick något flyt alls. Jobbigt.
Mycket av det ryckiga berodde så klart på att vi inte cyklat ihop innan, men minst lika mycket på att bara hälften av gruppen kom till mötet kvällen innan, där vi snackade taktik. Dåligt!!

I en lång nedförsbacke vid Vida Vättern hände det som inte fick hända.
Jag låg i inre ledet ungefär mitt i klungan när jag hörde det där typiska ljudet när två hjul går ihop, följt av: KKRRR..FRRRR....KRASCH PANG!!!! AAAAAJ!!!..... KRASCH!!!
och folk som skriker VURPAAAA!!!! VURPAAAA!!!!!
Det är verkligen så nackhåren reser sig och man hinner bara tänka "FAN FAN fan... samtidigt som man försöker bryta sig ur klungan på ett säkert sätt, samtidigt som man bromsar och söker en flyktväg utan att vara i vägen för någon.
Bakom oss i backen kom flera andra klungor i hög fart vilket gjorde det hela ännu farligare.
Gruppen stannade såklart och vi kollade statusen på dom inblandade och försökte plåstra om och hjälpa så gott det gick.
Tre stycken tvingades bryta. Det var givetvis otroligt tråkigt men samtidigt väldigt skönt att se att alla kunde stå upp och inte var värre skadade än att dom kunde vänta på följebil. Behövde således inte tillkalla någon ambulans. Skönt.

I väntan på klartecken att köra vidare efter vurpan.

Fick höra efteråt att det troligtvis var någon som skulle dricka och gick på hjul på den framför. Har inte fått det bekräftat från dom inblandade då två av de tre som tvingades bryta troligtvis begav sig hemåt ganska omgående efter att dom kom tillbaka till Motala.

Det tog ganska lång tid innan vi till slut kom iväg igen och var inte snittet för lågt innan så blev det garanterat det nu. Men men... det är sånt som händer och inget att deppa för. Vi bestämde oss för att det planerade stoppet i Gränna skulle bli ett snabb-stopp.

Efter Gränna fortsatte vi i motvinden ner till Jönköping där det korkade igen ordentligt. Mycket folk och smala gator gjorde det svårt att hålla ihop gruppen.

Vi hade planerat vårt andra stopp vid Nätbäcken - 5 km efter depån i Fagerhult. Där höll gruppens andra ordentliga vurpa på att äga rum - med mig inblandad.
Jag låg som tvåa i vänstra ledet när vi kom till en lång utförsbacke.
Ingen av oss i främre halvan av gruppen visste vart stoppet var exakt, eftersom det inte var utmärkt som dom andra depåerna.
Snart såg vi något flaggliknande vid kanten och ropade bakåt:
- ÄR DET HÄR VI SKA STANNA???
Fick lite olika svar men fick väl mer eller mindre för oss att det måste vara där.
Jag och han till höger om mig började göra tecken för att bromsa och att vi skulle svänga in till höger.
När vi närmade oss var farten fortfarande ganska hög men eftersom jag nästan låg först ville jag inte bromsa för hårt. Tog sikte på där vi skulle svänga in och förberedde en vid sväng så att han innanför skulle få plats. Tittade till på honom och såg att han vinkade inåt höger. Jag började svänga höger men ser i ögonvrån att han till höger fortsätter rakt fram.
Jag skriker nåt i stil med.
MEN SVÄNG FÖR HELVETE!!!!
Han hajar till, bromsar och håller kursen framåt. Jag svänger av precis framför honom och känner hur hans däck trycks in i mitt. Hade han träffat fälgen hade vi tokramlat men han lyckas hålla emot och fortsätter framåt medans jag får låsning på bakhjulet, släpper bromsen och fortsätter ut i terrängen. Tack och lov lyckas jag hålla balansen och kan köra upp på asfalten igen.
Det var riktigt nära ögat.
Jag fick senare förklarat för mig att anledningen till att han inte svängde var för att han väntade på ytterligare svar bakifrån.
Tur att han agerade som han gjorde sen. Hade han i panik försökt svänga hade vi nog kört ihop längre ner i svängen istället eftersom han inte kunde skära kurvan, då han inte var beredd.
Tur det gick bra...

Hur som helst så fortsatte vi ner till rätt stopp-ställe, fyllde flaskorna och körde vidare.

Nu började några bli trötta. Vi fick ofta vänta in dom i uppförsbackarna och nu började det bli cirkus i klungan. Vi fick upp bra fart... och fick vänta in folk. Fick upp farten... och fick vänta.
Iom. alla ryck och att jag började känna mig konstig i magen hamnade jag i en ganska djup svacka.
Höll mig dock kvar och kämpade på.
Ville inte vara orsak till att gruppen tvingades hålla ner farten så jag låg på. Tog en liquid med koffein i och försökte dricka mycket.
Det tog tid men jag kände att jag långsamt började ta mig ur svackan.
Det var dock rätt jobbigt för en del gick på satan i uppförsbackarna trots att vi enats om att ta det lugnt uppför.
Man gör av med onödigt mycket energi på att försöka jaga ikapp och fylla luckor uppför. Bättre att hålla ihop och öka på platten istället.

Nu låg vi illa till i tid för att hinna vårt mål på sub10 och vi började prata om att splitta gruppen.
Den ena gruppen skulle stanna i Karlsborg och den andra skulle fortsätta till Boviken som planerat.

Vi låg nog en halvtimma efter och jag visste att jag skulle behöva stanna och fylla flaskorna.
Ville dock inte släppa snabbgruppen så jag hängde på.

Kände dock att jag inte hade vad som krävdes längre.
Alla ryck och allt hade tagit ut sin rätt.
Blev avhängd i en lång uppförsbacke. Inte mycket att göra åt.
Väl uppe på toppen hörde jag:
- OSKAAAAR!!!
Det var Ville som började närma sig bakifrån.
Han hade också tappat och vi körde ihop till Boviken där vi tog ett längre uppehåll.

Vi samlade krafterna och gav oss ut igen. Nu låg vi 35 minuter efter.
Hittade en ganska bra grupp att cykla med men det var fortfarande så att man fick bromsa utför och innan uppförsbackar vilket var ganska frustrerande.
Jag var helt uppe ur svackan och tog en till liquid.
Kände att jag hade mycket att ge.

Med bara några mil kvar kände jag att jag ville spurta. Precis som förra året :)
Hade helt plötsligt hur mycket energi som helst.
Frågade Ville om han ville öka men han ville inte riskera att bli omkörd av klungan snart igen. Jag förstår honom. Vi låg kvar, men med 15 km kunde jag inte hålla mig länge. Det var full patte som gällde.
Blev omkörd av 4 grabbar som jag hakade på.
Vi turades om att dra och nu gick det riktigt fort.
Kändes otroligt bra.
Snart började dom andra krokna (en av dom startade två timmar efter mig så det var inte så konstigt) så jag var själv. Närmade mig Motala. Kollade hastigheten. 38,5 km/h. Körde om många och det gav mig ännu mer kraft.
Hade snart fått en svans på 3-4 personer. Försökte få dom att hjälpa till att dra men fick ingen hjälp.

Körde vidare. In i Motala.

Vevade med armen för att få fram någon att dra.
En av dom bakom bröt sig ur och stack allt vad han kunde. Hade han gjort det tidigare hade jag kunnat hänga på men nu var det tufft.
Bestämde mig dock för att det FAN SKULLE gå. Kollade på klockan. Det fanns en chans att hinna in i mål under 10,5 timmar. Jag cyklade verkligen för kung och fosterland och kom ifatt han som ryckt.

Närmade mig mål.

Målrakan.

Pip - pip - pip...

Måltidsregistrering...

10:29!!!

SÅ SJUKT UNDERBART!!!!!!

I mål stod Mamma, Sofie och Leo och hejjade. Roligt!

Jag var fruktansvärt otroligt nöjd trots att jag inte klarade mitt först uppsatta mål.

Men men... men 45 mil mindre i benen än förra året lyckades jag ändå förbättra min tid med 25 minuter. Känns bra nu.

Fortsättning följer...

Vätternrundan 2013 del 1

Då var Vätternkarusellen slut för det här året...

Det finns mycket att skriva om det hela, men jag tror att jag delar upp det hela blir för långt annars.

Börjar att berätta lite om själva loppet och helgen i sig så får mina reflektioner om allt annat runt loppet vänta lite.

Tidigt i fredags morse blev jag skjutsad ut till Ville. Vi lastade in våra cyklar i bussen och resten i husvagnen innan vi styrde kosan mot Motala. På vägen plockade vi upp Jenny, Jocke och Johan och deras cyklar.

Jocke och Ville utanför "Party-pråmen"

Det var en munter skara som förväntansfullt avverkade mil efter mil i "party-pråmen" med en stabil Ville bakom spakarna (ratten).

Jag tänker: Bättre en suddig bild än ingen bild alls ;)

Vi avhandlade viktiga ämnen som strategi inför loppet, öststatsinvånare, cyklar, medtrafikanter mm. mm.

Efter ha avnjutit en god lax-tallrik i Ödeshög var vi snart framme i Motala.

Släppte av Johan där han skulle bo innan vi körde bort till campingen där vi andra skulle husera kommande nätter.
Ställde upp husvagnen och körde sen in till Motala där vi hämtade ut nummerlapparna, tog det obligatoriska varvet i mäss-tältet, fikade, kollade startområdet, shoppade, kollade på cyklar och... kollade på cyklar.

Jenny utanför basen.

massa folk i en liten del av det STORA tältet...

Jocke provar ny mössa...?

Kolhydratsladding när den är som bä... godast.

Nu blev Jocke och Ville sugna på att bli brevbärare (?)

Den rutinerade räven skrämmer upp förstagångsåkaren.

Jenny posar i posten-tältet. Vykort på väg...

Tiden rusade (som den alltid gör när man ha roligt) och vi blev tvungna att åka till det inbokade mötet med tillhörande pastamiddag som cykelklubben hade bokat in.

Vi (kanske mest jag) var lite oroliga att gruppens upplägg för loppet inte skulle passa mig (då tänker jag mest på antalet stopp), men det visade sig att det blev den bästa tänkbara strategin som klubbades igenom - 3 korta depåstopp.

Skönt.

Efter en stadig pastamåltid begav vi oss av mot husvagnen där vi gjorde klart alla cyklar inför morgondagen innan sängen kallade. Tror inte jag lyckades sova en kvart ens, men försökte det gjorde jag.

God morgon!!

02:00 på lördagsmorgonen ringde klockan och det var dags att gå upp. Vi klädde på oss, åt frukost och cyklade till starten.

På väg till starten

Kändes bra men ganska nervöst. Förväntansfullt.

Mötte upp gruppen inne i Motala vid 3-tiden. Fyllde flaskorna, gick på muggen och försökte förbereda mig mentalt på vad som komma skulle. 11 mil i 8-10 sekundmeters motvind följt av... ja, vem visste?

Vi blev insläppta i fållan och innan man visste ordet av så var vi iväg. 

UNDERBART!!

(Jag syns under den orangeklädda tjejen 00:29. Kolla på träden så ser ni vad vi hade att vänta oss i vindstyrka)

Jag verkligen njöt av att jag faktiskt kom till start. Brukar alltid bli sjuk innan såna här saker känns det som.

Fortsättning följer...

Två lopp

Är precis hemkommen från Motala och årets Vätternrunda.

Finns mycket att skriva om det.

Har dessutom årets upplaga av Björnekullatrampen att skriva om.

Ska ta tag i det så fort som möjligt.

Måste packa upp och lite sånt först.

Får se om det blir idag eller imorgon

Kändis ;)

Var visst med på bild i Smålänningen här om dagen. (bilden nedan)
Till råga på allt kunde man även se mig i Norra Skåne samma dag. Inte illa  ;)

Möckeln runt 2013

Idag var det dags att cykla Möckeln runt (100 km).
Cyklade samma lopp förra året och det var trevligt. Dels för att det gick undan (slog personbästa det året på den rundan) men även för att vädret var kanon och dagsformen likaså.

När jag vaknade idag kände jag av förkylningen lite fortfarande. Bara lite rethosta samt ett par "förkylningsblåsor" i halsen, men det var tillräckligt för att jag skulle känna att det nog inte skulle bli några hastighetsrekord idag.

Blev upphämtad av Ville vid 7-tiden. Efter att ha tagit ut pengar körde vi mot Älmhult där vi mötte upp Jocke.
Gjorde oss klara och tog en kort uppvärmnings-runda.

Gled sen bort mot starten och inväntade att klockan skulle slå nio då starten skulle gå. Träffade några "kändisar" från förra året. Trevligt.

Starten gick och vi gav oss iväg. Jocke la sig bland dom första och jag tog rygg på honom.
Åkte med första-klungan ut ur stan. Tänkte att jag hänger på så länge jag orkar. Med tanke på hur dom andra loppen har gått i år samt förkylningen var jag nästan övertygad om att jag inte skulle kunna hänga på hela loppet.
Fick hålla noggrann koll på pulsen som hade en tendens att rusa.
Jag kände mig inte andfådd eller trött men pulsen var ovanligt hög.

Försökte tänka på att andas djupt, dricka regelbundet och spara på krafterna. Kändes bra. Riktigt bra.
Det irriterade mig att jag kände mig tjock i halsen. Hade det inte varit för det hade det varit helt perfekt.

Milen gick och jag kände att det kanske inte var omöjligt att jag skulle fixa tempot. Vi låg mellan 35-43 km/h hela tiden och visst kände jag att det gick fort, men jag kände mig inte trött eller så. NICE!!

Det var så pass att jag faktiskt hängde ihop med samma grupp hela loppet.

Trodde inte det var sant när jag gick i mål efter 02:32:13 och med en snitthastighet på 38,4 km/h!!!
Helt stört!! Dessutom kände jag mig inte ens trött.
Förra året körde vi på 02:48:44 (34,5 km/h)

Sjukt skön känsla. Speciellt eftersom jag har varit lite orolig inför årets Vätternrunda och vår tänkta tid runt sjön (sub10)

En annan sak som faktiskt känns JÄVLIGT bra är att vara en av dom 20-25 snabbaste på ett lopp med över 200 startande. Jag är INTE van att ligga så pass långt fram.

Väl i mål tjöta vi lite med dom andra och fikade lite innan vi begav oss hemåt - mycket nöjda.

GÖTT!!!!

Jävla förkylning!!

Stack ut med cykeln för ett par dagar sen.
Har ju varit förkyld men trodde att den gett med sig.

Ritade upp en runda i Google maps, som var ca 14 mil lång och hoppades att det skulle funka. Det gjorde det inte. Återkommer till det...
Här hade jag tänkt cykla:

Hoppade i "uniformen" och gjorde iordning cykeln.
Tänkte även passa på att ta med mig kameran ut. Det var ett jäkla meckande innan jag fick kamerabygeln, buffen, hjälmen, hörlurarna och solglasögonen på plats.

Hur som helst så kom jag ut till slut.
Hade, precis som planerat, motvind hela vägen till Kristianstad. Tyckte det gick hyfsat fort ändå. Över 30 km/h mestadels.
Det var första gången jag cyklade ordentligt sen bike fiten och det kändes VÄLDIGT annorlunda.
Inte bara till det positiva.
Det kändes som att jag satt alldeles för långt ner. Fick en ganska stum känsla i låren ganska omgående. Inte så att jag blev trött och inte orkade utan mer som om jag dagen innan hade cyklat 20 mil.
Märkligt.
Dessutom tyckte jag att det kändes konstigt i höfterna. Inte ont, men konstigt.
Hoppas det inte utvecklas till något dåligt.
Får se hur det känns framöver.

Nåväl.
Jag låg på lite och började känna av halsen. Fick hosta emellanåt och när jag närmade mig Kristianstad blev det lite värre.
Funderade på att vända hem igen. Ville inte riskera något såhär nära inpå VR. Beslöt mig dock för att fortsätta. Kom till Kristianstad, cyklade igenom stan, fastnade i ALLA rödljus, vilket dödade mitt snitt totalt, och var snart framme i Hammar, nord-väst om stan. Här skulle jag egentligen svänga av ner mot Rinkaby men kände mig ordentligt tjock och eländig i halsen.
Där fick det vara nog.
Vände hem mot Hm igen.
Passade på att filma lite när jag cyklade genom stan.

Motorcyklister brukar säga att bilister inte ser dom, men jag vill nog påstå att dom i än mindre grad ser oss cyklister.

Titta på filmen så ser ni.



Hör att jag låter väldigt andfådd. Skyller på förkylningen ;)
När andra bilen svänger ut precis framför mig (ser inte så nära ut på filmen som det var i verkligheten) fick jag ett litet frispel - vilket också hörs.

Bortsett från det gick det rätt ok.
Tog det lugnt i medvinden hem.

Istället för 14 mil blev det 6,7.
Lite surt då jag verkligen hade sett fram emot en lång tur resulterandes i nödvändiga mil i benen.